Skrivarlusta i Landskrona
Strandpromenadens vy över ett silver-glittrande Öresund och Backafalls-Ven, de lummiga parkerna och landets äldsta koloniområde, Citadellets grannkäraste.

Under trädet

Ryggläge, i skuggan av

ett paraply av löv och

rödgröngula äpplen

som varsamt vaggas i

den svagaste av vindar.

Snart, kanhända nu,

faller något med en

dov duns i tjockgräset.

Då ska jag resa mig,

värdigt plocka upp,

ta ett friskt, saftigt bett.

Och bägge känner vi

att detta, detta är nog

meningen med livet.

Förföriska toner

Ur radion strömmar fylliga cellotoner,

varma, vemodigt vibrerande passioner,

blundar, njuter av all vackerhet.

In glider så fiolens tunna stråke,

nuddar varsamt varje sträng, likt

vajande strån på somrig blomsteräng.

Tonerna berör, ja, rent utav förför,

långt in i min försjunkenhet.

Det kan slå mig

Plötsligt kan det slå mig

att livet faktiskt är ändligt.

Tanken dyker upp mitt i

ett rökigt kotlettstekeri.

Eller nere på ömma knän

bland allt orensat ogräs.

Till och med under en

angenämt värmande dusch.

Som om nu detta skulle

vara en omvälvande nyhet,

någon form av insikt som

ingen annan tänkt på.

Dessförinnan.

Svart fågel

En svart fågel,

svartare än sot,

stirrar skarpögt och

envetet uppifrån sin

höga, knotiga gren.

Jag stannar inte till,

går bara lugnt vidare

med stadig blick.

Ingen svart fågel

ska få sia kring

min morgondag.

Vindkraft   (några utdrag ur novellen)

Bang! Bang! Bang!

Jag sätter mig yrvaket upp i sängen; något skräller utanför fönstret, hårt och metalliskt! Varje natt rullar tungt lastade godståg förbi strax utanför tomtgränsen, men de lyckas sällan väcka mig numera. Det här är helt olikt och ett obehagligt vinande hörs också.

. . .

Nedanför yttertrappan, inne i hörnan vid husväggen, virvlar några löv runt i en evighets-karusell, oförmögna att stanna upp eller komma ur snurran. Det knakar oroväckande til  i grannens björk och en tjock gren fläks och blir hjälplöst hängande och svängande likt pendeln på en gammal väggklocka.

. . .

Vår dörrmatta har bjudits på en rejäl flygtur och sitter klistrad som ett frimärke högt uppe i avenbokshäcken. På marken nedanför klamrar sig vita plaststolen fast likt kaptenen som sist lämnar sitt sjunkande skepp.

. . .

  Jag tvingas hela tiden parera dörren mot stormvindarnas hårda ryckningar. Tungt att andas, syret sugs liksom iväg och lämnar vakuum efter sig. Till och med dofterna tycks blåsa bort.

  Att stå kvar i detta våldsamma oväder är nog inte det klokaste jag gjort här i livet. Närsomhelst kan tegelpannor, vassa plåtar och grenar komma flygande likt farliga projektiler. Samtidigt är stormen ett fängslande skådespel.

. . .