Landskrona ...
med oändlighetens strandpromenad, Citadell, helsköna parker och landets mest unika koloniområde.
"Smältpunkt"
(klicka på = förstora dikten)
Kärleksstigen 6,
Citadellets kolonier
Svart fågel
En svart fågel,
svartare än sot,
stirrar envist med
sina skarpa ögon
uppifrån en knotig,
gungande gren.
Jag fortsätter framåt
med stadig blick,
utan att stanna upp.
Ingen svart fågel
ska få sia kring
min morgondag.
Glödgande skivan
Blickar in i en het,
glödgande skiva
som dröjande sänker
sig i skymningshavet.
Fräser inte till,
lämnar endast en dov
tystnad efter sig, en
stum uppmaning:
"Gör något, men fort,
innan strålarna mina
smärtar er planet!"
En bra pappa (sonett)
En bra pappa ska vara snäll,
någon man alltid kan lita på,
som inte kan tänka sig att slå
eller ge massa orättvist skäll.
Ändå ska han kunna säga ifrån,
sätta gränser, förklara varför,
inte bara tjata om att man stör. Kunna lägga bort sin telefon!
Dricka är okej, men lagom då,
vara sig själv, inte göra sig till,
skoja, utan en massa trist gnäll.
Gärna våga visa tårar också,
fråga varför, om man inte vill,
en bra pappa måste vara snäll.
Kung i laglöst land
Han lever i en annan värld,
har klippt lagens alla band
till sitt kyligt laglösa land.
Allting är på liv och död,
att alltid vara på sin vakt,
ju hårdare, ju mera makt.
Vi andra rasar och ropar
hest på allt längre straff.
- Ha, vad rör det mig!
Vapenmakt ger ingen nåd,
bara alltmer grymma dåd.
Han lever i en annan värld
med stålar, tjack och bilar,
alltmedan timglasets sand
rinner ur hans gangsterland.
Kavaljer
Ådan vilar med slutna ögon
på sin mjukt vågslipade sten.
Gudingen, i svartvit praktdräkt,
simmar oroligt runt, runt.
Hastigt rätar han så på ryggen,
ställer sig på vattnet och smattrar med vingarna likt plaskande barn.
Stillnar tvärt!
Vaggar sedan långsamt upp på den alggröna stenen och makar sig tätt, tätt intill hennes mjuka fjäderskrud.
Debatten
Slagord efter slagord
slår tomma hål i luften.
Ordlösheten forsar fram i
evinnerlighetens ordström.
Så urskiljer sig en röst,
bortom trista smädelser,
högmodiga ordklyverier
och insnärjda fackord.
I en ordklass helt för sig!
Så ordrikt att all ordlöshet
tvärt stannar av.
Slutna ögon
Slutna ögon hör
larmet, skriken,
gråten nånstans
ifrån.
Öppnade ögon
ser vad de ser,
inte bara vad
de ville se.
Över gränsen
Flykten över gränsen
till något främmande,
till en helt annan värld.
Att tvingas överge det
som skövlats, ödelagts.
Söka undfly alla skarpa, svepande strålkastare,
rivas sönder av taggtråd
i en kall, skräckfylld natt.
Ändå lyckas leva kvar.
Fast där, på andra sidan,
vem ska orka ta emot?
Solidaritet
Hen mår riktigt illa
av all gemen kritik,
behöver nog få rehab;
time-out med extralön
blir till änglaljuv musik.
Någon får en fallskärm
som så troget löser ut,
några extra miljoner är
väl inget dåligt bokslut.
"När du sen hjälper mig,
hjälper jag förstås dig",
blir en helt juste logik.
Inga medel får vi sky för
en solidarisk lönepolitik!
Bland alla ansikten
I vimlet av alla ansikten
skålar vi med fyllda glas.
Pratar kring nån vi känner,
om jobbet, senaste matchen.
Då, i skenet av levande ljus, glittrar tårblänk i hans ögon.
Ord som söker bryta sig loss, skälver, vacklar, snubblar fram.
Vi sitter där i en evighet,
utmattade, med tömda glas.
Mitt i vimlet av alla dessa uppsluppna ansikten.
Tick tack
Klockan slår, håller oss igång,
ding dong, ding dong!
Åsikter idag, imorgon passe´,
slit och släng, känd refräng.
Förankras rätt blir inte lätt,
otakt blir ens bittra lön.
Staden brusar, runt vi rusar,
allt ska hinnas, tiden finnas,
helst högsta lyckan vinnas.
Tänka sig en egen klocka
som inte ständigt pocka´.
Tick tack för det.
Ensamhet (haiku)
Ansikten strömmar
förbi ett frostigt fönster.
Där ingen stannar.
Helt andra hus
Väggar bör man
helst inte gå in i.
Och vem vill stånga
pannan blodig i
alltför låga tak.
Eller stingas av
sylvassa gnällspik.
Vissa dörrar gnisslar
mer än man bara tål.
Kanske bättre då
söka sig nya vägar,
till helt andra hus.
Oändligt blånande hav
(prosadikt)
"Jag har förirrat mig ut på ett oändligt blånande hav som täcker marken ..."
Upp, upp igen
Barnet söker sina egna vägar,
flämtar, klänger uppför brant
och mosshal klättersten.
Fingrar slinter, fötter kasar,
knän skrapas blodiga!
Fast solen torkar även tårar.
Och smala fingrar greppar,
små tår som spjärnar:
- Upp, upp igen!
En helt vanlig resa
(prosadikt)
"Han dagdrömmer, lätt lutad på ena foten. Tåget bromsar in och dörren stannar lägligt mitt framför skospetsarna ..."
Mossgröna bänken
Igår tätt sammanvävda
på mossgröna bänken
vid stadens livliga torg.
Leende ögon under en
innerligt värmande sol.
Idag gråtunga moln och
en tom, ödslig bänk.
Mitt bland granithårda
gatstenars oändliga
bågmönster.
Beskedet
Det tystaste
växer inuti
sin dolda värld,
tätt intill allt
annat liv, just
utanför.
Beskedet
någon ger,
och någon får.
Skyn svärtas
i ett iskallt
ögonblick.
Andrum
Likt fotot i en
stelnad stillhet.
Glesa furutoppar,
jämte yvgranars
himmelshöga spiror,
har stannat upp,
upphört att vaja.
Ljudlösheten,
varken susning
eller ens det
minsta kvitter.
Ingenting.
Endast stillheten
i sin stumma
andlöshet.
Skärvan
Avstå allsköns tomfyllda ord, låt lögnen bli tillintetgjord.
Överge sedan all tyngande, kvävande instängdhet,
visa inte ens minsta uns
av tacksamhet.
Sök istället en skärva att
slipa till skarpaste lins.
Vad länge synts suddigt
kan då bli till klarhet, när
ditt minne äntligen minns.
Sinnens fulla bruk
Kristallklar koltrastflöjt
uppe i körsbärsträdets
sekelgamla, knotiga topp.
Solstrålarna flödar,
bären sötar gommen
och stråna kittlar tårna.
Syrenen doftar sommarlov
och väcker djupa minnen.
Detta att få förbli vid
sina sinnens fulla bruk.
