Dikter och kortprosa

Dikter och

kortprosa




Bilder: Åke Heed


(klicka på bilder = förstora)

Åke Heed
New Dawn vid kolonin
Under trädet

Klicka/förstora bilden!

"Under trädet"

Kärleksstigen 6,

Citadellets kolonier

Lösgöra ordet

Då hon tänkt tanken färdig,

drar några djupa andetag,

fyller lungorna med allt

där finns av friskt syre,

harklar halsen ren för att

kunna lösgöra ordet, ordet

som aldrig tidigare släppts lös;

att äntligen våga forma ett "nej!"

Glödgande skivan

Blickar in i heta,

glödgande skivan

som dröjande sänker

sig i skymningshavet.

Fräser inte till, utan

lämnar en dov

tystnad, en stum

uppmaning:

"Gör något, innan

strålarna mina

bränner er planet!"

Glödgande skivan

En bra pappa  (sonett)

En bra pappa ska vara snäll,

någon man alltid kan lita på,

inte ens tänker tanken att slå

eller ge massa orättvist skäll.


Ändå måste han säga ifrån,

sätta gränser, förklara varför,

inte bara tjata om att man stör, kunna lägga bort sin telefon.


Dricka är okej, men lagom då,

vara sig själv, inte göra sig till,

gärna skoja, utan allt trist gnäll.


Ibland våga visa tårar också,

fråga varför, om man inte vill,

en bra pappa måste vara snäll.


                                       

Kung i laglöst land

Han lever i en annan värld,

har klippt lagens alla band

till sitt kyligt laglösa land.


Allting är på liv och död,

att alltid vara på sin vakt,

ju hårdare, ju mera makt.


Vi andra rasar och ropar

hest på allt längre straff.

- Ha, vad rör det mig!

Vapenmakt ger ingen nåd,

bara alltmer grymma dåd.


Han lever i en annan värld

med stålar, tjack och bilar.

När har hans gangsterland

tömts på all sin timglassand?


Kavaljer

I svartvita praktdräkten

simmar gudingen runt ådan

där hon vilar med slutna ögon

på sin mjukt vågslipade sten.

Hastigt rätar han upp ryggen,

ställer sig på vattnet, smattrar med vingarna likt ett plaskande barn.

Stillnar tvärt!

Vaggar sedan långsamt upp på den alggröna stenen och makar sig tätt, tätt intill hennes mjuka fjäderskrud.

Kavaljer

Debatten

Slagord efter slagord

slår tomma hål i luften.

Ordlösheten forsar fram i

evinnerlighetens ordström.

Då urskiljer sig en ny röst,

bortom alla trista smädelser,

högmodiga ordklyverier

och insnärjda fackord.

I en ordklass helt för sig!

Så ordrikt att all ordlöshet

tvärt stannar av.


Slutna ögon

Slutna ögon hör

larmet, skriken,

gråten nånstans

ifrån.

Öppna ögon

ser vad de ser,

inte vad de

just vill se.

Slutna ögon

Över gränsen

Flykten över gränsen

till det helt främmande,

till någon annans värld.

Tvingas överge sitt hem,

skövlat och ödelagt.

Söka undfly obönhörligt skarpa strålkastare i en

skräckfylld natt, rivas

blodig av vass taggtråd.

Ändå försöka leva kvar.

Fast där, på andra sidan,

vem kan orka ta emot?

Flyktens spår

Solidaritet

Hen mår riktigt illa

av all gemen kritik,

behöver gå på rehab;

time-out med extralön

blir till änglaljuv musik.


Någon får en fallskärm

som så troget löser ut,

några extra miljoner är

väl inget dåligt bokslut.


"När du sen hjälper mig,

hjälper jag förstås dig",

blir en helt juste logik.

Inga medel får vi sky för

en solidarisk lönepolitik!

Bland alla ansikten

Bland alla ansikten

I vimlet av alla ansikten

skålar vi med fyllda glas.

 

Pratar kring nån vi känner,

om jobbet, senaste matchen.


Då, i skenet av levande ljus, glittrar tårblänket i hans ögon.

 

Orden som söker bryta sig loss, skälver, vacklar, snubblar fram.

 

Vi sitter där i en evighet,

utmattade, med tömda glas.


Mitt i vimlet av alla dessa uppsluppna ansikten.

Tick tack

Klockan slår, håller oss igång,

ding dong, ding dong!

Åsikter idag, imorgon passe´,

slit och släng, känd refräng.

Förankras rätt blir inte lätt,

otakt blir ens bittra lön.

Staden brusar, runt vi rusar,

allt ska hinnas, tiden finnas,

helst högsta lyckan vinnas.

Tänka sig en egen klocka,

en som inte ständigt pocka´.

Tick tack för det.

Ensamhet    (haiku)

Ansikten strömmar

förbi ett frostigt fönster.

Där ingen stannar.

Helt andra hus

Väggar bör man

helst inte gå in i.

Och vem vill stånga

pannan blodig i

alltför låga tak.

 

Eller stingas av

sylvassa gnällspik.

 

Vissa dörrar gnisslar

mer än man bara tål.

 

Kanske bättre då

söka sig nya vägar,

till helt andra hus.

 

Helt andra hus

Oändligt blånande hav  

(prosadikt)

"Jag har förirrat mig ut på ett oändligt blånande hav som omsluter mig ..."

Klicka för hela texten

Upp, upp igen

Barnet söker sina egna vägar.

Flämtar, klänger uppför brant

och mosshal klättersten.

Fingrar slinter, fötter kasar,

knän skrapas blodiga!

 

Fast solen torkar även tårar.

 

Och smala fingrar greppar,

små tår som spjärnar:

- Upp, upp igen!

Upp, upp igen

En helt vanlig resa  

(prosadikt)

"Han dagdrömmer, lätt lutad på ena foten. Tåget bromsar in och dörren stannar lägligt mitt framför skospetsarna ..."

Klicka för hela texten

Mossgröna bänken

Igår tätt sammanvävda

på mossgröna bänken

vid stadens livliga torg.

Leende ögon under en

innerligt värmande sol.

 

Idag gråtunga moln och

en tom, ödslig bänk.

Mitt bland granithårda

gatstenars oändliga

bågmönster.

 

Mossgröna bänken

Beskedet

Det tystaste

växer inuti

sin dolda värld,

tätt intill allt

annat liv, just

utanför.

 

Beskedet

någon ger,

och någon får.

Skyn svärtas

i ett iskallt

ögonblick.

Beskedet

Andrum

Likt fotot i en

stelnad stillhet.

Glesa furutoppar,

jämte yvgranars

himmelshöga spiror,

har stannat upp,

upphört att vaja.


Ljudlösheten,

varken susning

eller ens det
minsta kvitter.

Ingenting.

 

Endast stillheten

i sin stumma

andlöshet.

Andrum

Skärvan

Avstå allsköns tomfyllda ord,

låt lögnen bli tillintetgjord.

Överge sen all tyngande,

kvävande instängdhet,

visa inte ens ett uns

av tacksamhet.

 

Sök istället skärvan att

slipa till skarpaste lins.

Vad länge synts suddigt

kan nu bli till klarhet, när

ditt minne äntligen minns.

Skärvan

Sinnens fulla bruk

Kristallklar koltrastflöjt

uppe i körsbärsträdets

sekelgamla topp.

Solstrålarna flödar,

bären sötar gommen,

stråna kittlar tårna.

Syrenen doftar sommarlov

och väcker djupa minnen.

Detta att förbli vid sina

sinnens fulla bruk.

Sinnens fulla bruk

 

Dela på