Dikter och
kortprosa
"Läser dikter? Det händer, fast,
ofta är de väl svåra att förstå ..."
(bekymrad lyrikläsare)
Bilder: Å Heed
(klicka på bilder och förstora)
Rosenrött
Vackert sammetsröda,
klängande i rosenbågen,
auran av parfymerad doft.
Ingen humla i världen
flyger ovetandes förbi.
Tänk att få ge till kärestan ...
Men se upp för taggarna,
de nålvassa små taggarna!
Visar man sig alltför angelägen
rispas skinnet lätt och
blodet sipprar rosenrött.
"Hamninloppet" vid kolonin, Kärleksstigen 6, Citadellet (klicka bilden)
Spirande tankar
Gräsmattan, brungult
knastertorr, sög lystet
i sig regndropparna och
nymornade strån spirar.
Mjukfilten breds ut
i en sval ekskugga.
Boken öppnas upp
med spänd förväntan,
orden griper tag och
tankar börjar spira.
Det kan slå mig ...
Plötsligt kan det slå mig att livet faktiskt är ändligt.
Tanken dyker upp mitt i ett rökigt kotlettstek.
Eller nere på ömma knän bland orensat ogräs.
Till och med under en behagligt värmande dusch.
Som om nu detta skulle vara en omvälvande nyhet.
Nån form av insikt som ingen annan tänkt på.
Dessförinnan.
Under trädet
Ryggläge, i skuggan
av ett paraply av löv
och rödgröngula äpplen
som varsamt vaggas i
den svagaste av vindar
Snart, kanhända nu,
faller något med en
dov duns i tjockgräset
Då ska jag resa mig,
värdigt plocka upp,
ta ett friskt, saftigt bett
Och bägge känner vi
att detta, detta är nog
meningen med livet
Inom hörhåll
Varvets brummande
i fjärran, vågors stilla
kluckande mot sten.
Sparvflocken kvittrar
glatt i sin ligusterhäck.
Bil som bromsar, dörr
som öppnas, steg i gruset,
hundens livliga skall.
Fiskebåten puttrar sakta
in mot hamn, förföljd av
måsars lystna skrän.
Kluckandet mot sten,
varvets dova brum.
Övergrepp
Hjulnätsgnister i
dagglig gryningssol.
Längst inne vid navet
hukar dunkle jägaren,
stel och stum.
Nätet gungar till,
reptilsnabb rusch längs
tunnaste av trådar,
starkare än stål.
Käkar slår igen
i obarmhärtigt lås.
Giftet som förlamar.
Suger lystet i sig
av en annans liv.
Debatten
Slagord efter slagord
slår tomma hål i luften.
Ordlösheten forsar fram i
evinnerlighetens ordström.
Då, en sansad röst,
bortom alla smädelser,
raljanta ordklyverier
och insnärjda fackord.
I en ordklass helt för sig!
Så ordrikt att all ordlöshet
tvärt stannar av.
Slutna ögon
Öppna ögon ser vad de ser,
vad de just vill se
Slutna ögon; skriken,
larmet; kusliga dofter
nånstans ifrån
Tills de åter öppnas
och ser vad de ser,
eller just inte vill se
Sorg (haiku)
Löv virvlar rastlöst.
Livet var inte längre
det som hade tänkts.
Solidaritet
Ständigt dessa
fallskärmar som
så lättsamt löser ut,
fyller sig allt större,
tycks aldrig nå ett slut.
Hen, som misskött sig,
mår faktiskt riktigt illa
av all gemen kritik.
Nu behövs det rehab;
time-out med extralön
blir till änglaljuv musik.
"Och ger du mig,
så visst ger jag dig",
är väl en juste logik.
Inga medel kan vi sky
när det gäller vår
solidariska lönepolitik!
Bland alla ansikten
I vimlet av alla ansikten
skålar vi med fyllda glas.
Pratar kring nån vi känner,
jobbet, och matchen.
Då, i skenet av fladdrande ljus,
lyser blänket i fuktiga ögon.
Orden som söker bryta sig loss,
skälver, vacklar, snubblar fram.
Vi sitter där i en evighet,
utmattade, med tömda glas.
Mitt i vimlet av alla dessa
uppsluppna ansikten.
Tick Tack
Pendeln håller oss igång,
ding dong, ding dong ...
Åsikter idag, imorgon passe´.
Slit och släng, känd refräng.
Förankras rätt blir inte lätt,
otakt blir ens bittra lön.
Runt vi rusar, bilar brusar,
allt ska hinnas, tiden finnas,
högsta lyckan vinnas.
Tänka sig en egen klocka,
en som inte ständigt pocka´,
tick tack för det ...
Ensamhet (haiku)
Ansikten strömmar
förbi frostiga fönster
där ingen stannar.
Helt andra hus
Väggar bör man
helst inte gå in i
Och vem vill stånga
pannan blodig i
alltför låga tak
Eller stingas av
sylvassa gnällspik
Vissa dörrar gnisslar
mer än man bara tål
Kanske bättre då
att söka sig nya vägar
till helt andra hus
Oändligt blånande hav (prosadikt)
"Jag har förirrat mig ut på ett oändligt blånande hav som omsluter mig ..."
Upp, upp igen
Barnet söker sina egna vägar
Flämtar, klänger uppför brant
och mosshal klättersten
Fingrar slinter, fötter kasar,
knän skrapas blodiga!
Fast solen torkar även tårar
Och smala fingrar greppar,
små tår spjärnar
- Upp, upp igen!
En helt vanlig resa (prosadikt)
"Han dagdrömmer, lätt lutad på ena foten. Tåget bromsar in och dörren stannar lägligt mitt framför skospetsarna ..."
Mossgröna bänken
Igår tätt sammanvävda
på mjukt mossgröna
gjutjärnsbänken vid
stadens ljusa torg.
Strålande ögon
i värmande sol.
Idag tom och övergiven.
Blytunga moln över
grönflagnad bänk,
mittibland granithårda
gatstenars oändliga
bågmönster.
Beskedet
Det tystaste
växer inuti sin
dolda värld,
tätt intill
allt annat liv
just utanför
Beskedet
någon ger,
och någon får
Skyn svärtas
i ett iskallt
ögonblick
Andrum
Glesa furutoppar
jämte yvgranars
himmelshöga spiror
har stannat upp,
upphört att vaja
Likt fotot i en
stelnad stillhet
Ljudlösheten,
varken susning
eller ens det
minsta kvitter
Ingenting
Endast stillheten
i sin stumma
andlöshet
Klarsyn
Avstå allsköns tomfyllda ord,
låt lögnen bli tillintetgjord.
Överge all tyngande, kvävande instängdhet, visa dem inte minsta uns av tacksamhet.
Sök istället skärvan att
slipa till skarpaste lins.
Vad som länge synts suddigt
kan bli till klarhet, när nu
ditt minne äntligen minns.
Sinnens fulla bruk
Kristallklar koltrastflöjt
uppe i körsbärsträdets
sekelgamla topp
Solstrålarna flödar,
bären sötar gommen,
stråna kittlar tårna
Syrenen doftar sommarlov
och väcker djupa minnen
Detta att förbli vid sina
sinnens fulla bruk
Copyright © Åke Heed