Landskrona
med oändliga strandpromenaden,
Citadellet, helsköna parker,
landets mest unika koloniområde ...
Dikter och
kortprosa
Bilder: Åke Heed
(klicka på bilder = förstora)
Klicka på bilden!
"Ett paradis"
Kärleksstigen 6,
Citadellets koloniområde
I vaccinkön
Likt lätta bomullsmoln
svävar vårkänslor över
solgula vintergäck och
blåskimrande scillahav.
Den förra våren ...
Plötsligt fördunklas
vårljuset av mörka,
blytunga coronamoln.
Tvingar oss alla isär,
att lömskt ge akt och
generat kväva minsta,
ynka hosta. Iförda
tre lagers munskydd.
Sedan denna vår ...
Efter virusets brutala
härjningar och vårdens
alla hjältar. Att komma
till i ändlösa vaccinkön.
Fråga till havet
Tänk all plankton, blåstång och vajande sjögräs i ditt oändliga hav.
Rundfiskar, avlånga och platta,
vid ytan eller i dina mörka djup.
Manetens slöjtentakler pumpar rytmiskt och blåvalen, stor som
trettio elefanter, suger i sig av
krillräkornas kilometerstim.
Tålmodigt maler du hårdaste
granit till len timglassand.
Men betänk alla våra oförrätter!
Hur länge förmår du svälja, om
vi bara hänsynslöst fortsätter?
En bra pappa (sonett)
En bra pappa ska vara snäll,
någon man alltid kan lita på,
inte ens tänker tanken att slå
eller ge massa orättvist skäll.
Ändå måste han säga ifrån,
sätta gränser, förklara varför,
inte bara tjata om att man stör, kunna lägga bort sin telefon.
Dricka är okej, men lagom då,
vara sig själv, inte göra sig till,
gärna skoja, utan allt trist gnäll.
Ibland våga visa tårar också,
fråga varför, om man inte vill,
en bra pappa måste vara snäll.
Inom hörhåll
Varvets brummande
i fjärran, vågors stilla
kluckande mot sten.
En sparvflock kvittrar
glatt i sin ligusterhäck.
Bil som stannar, dörr
som öppnas, knastersteg,
hundens gälla skall.
Sakta puttrar fiskebåten
in mot hamn, förföljd
av måsars lystna skrän.
Varvets dova brum,
kluckandet mot sten.
Kavaljer
I svartvita praktdräkten
simmar gudingen runt ådan
där hon vilar med slutna ögon
på sin mjukt vågslipade sten.
Hastigt rätar han upp ryggen,
ställer sig på vattnet, smattrar med vingarna likt ett plaskande barn.
Stillnar tvärt!
Vaggar sedan långsamt upp på den alggröna stenen och makar sig tätt, tätt intill hennes mjuka fjäderskrud.
Debatten
Slagord efter slagord
slår tomma hål i luften.
Ordlösheten forsar fram i
evinnerlighetens ordström.
Då urskiljer sig en ny röst,
bortom alla trista smädelser,
högmodiga ordklyverier
och insnärjda fackord.
I en ordklass helt för sig!
Så ordrikt att all ordlöshet
tvärt stannar av.
Slutna ögon
Slutna ögon hör
larmet, skriken,
gråten nånstans
ifrån.
Öppna ögon
ser vad de ser,
inte vad de
just vill se.
Över gränsen
Flykten över gränsen
till det helt främmande,
till någon annans värld.
Tvingas överge sitt hem,
skövlat och ödelagt.
Söka undfly obönhörligt skarpa strålkastare i en
skräckfylld natt, rivas
blodig av vass taggtråd.
Ändå försöka leva kvar.
Fast där, på andra sidan,
vem kan orka ta emot?
Solidaritet
Hen mår riktigt illa
av all gemen kritik,
behöver gå på rehab;
time-out med extralön
blir till änglaljuv musik.
Någon får en fallskärm
som så troget löser ut,
några extra miljoner är
väl inget dåligt bokslut.
"När du sen hjälper mig,
hjälper jag förstås dig",
blir en helt juste logik.
Inga medel får vi sky för
en solidarisk lönepolitik!
Bland alla ansikten
I vimlet av alla ansikten
skålar vi med fyllda glas.
Pratar kring nån vi känner,
om jobbet, senaste matchen.
Då, i skenet av levande ljus, glittrar tårblänket i hans ögon.
Orden som söker bryta sig loss, skälver, vacklar, snubblar fram.
Vi sitter där i en evighet,
utmattade, med tömda glas.
Mitt i vimlet av alla dessa uppsluppna ansikten.
Tick tack
Klockan slår, håller oss igång,
ding dong, ding dong!
Åsikter idag, imorgon passe´,
slit och släng, känd refräng.
Förankras rätt blir inte lätt,
otakt blir ens bittra lön.
Staden brusar, runt vi rusar,
allt ska hinnas, tiden finnas,
helst högsta lyckan vinnas.
Tänka sig en egen klocka,
en som inte ständigt pocka´.
Tick tack för det.
Ensamhet (haiku)
Ansikten strömmar
förbi ett frostigt fönster.
Där ingen stannar.
Helt andra hus
Väggar bör man
helst inte gå in i.
Och vem vill stånga
pannan blodig i
alltför låga tak.
Eller stingas av
sylvassa gnällspik.
Vissa dörrar gnisslar
mer än man bara tål.
Kanske bättre då
söka sig nya vägar,
till helt andra hus.
Oändligt blånande hav
(prosadikt)
"Jag har förirrat mig ut på ett oändligt blånande hav som omsluter mig ..."
Upp, upp igen
Barnet söker sina egna vägar.
Flämtar, klänger uppför brant
och mosshal klättersten.
Fingrar slinter, fötter kasar,
knän skrapas blodiga!
Fast solen torkar även tårar.
Och smala fingrar greppar,
små tår som spjärnar:
- Upp, upp igen!
En helt vanlig resa
(prosadikt)
"Han dagdrömmer, lätt lutad på ena foten. Tåget bromsar in och dörren stannar lägligt mitt framför skospetsarna ..."
Mossgröna bänken
Igår tätt sammanvävda
på mossgröna bänken
vid stadens livliga torg.
Leende ögon under en
innerligt värmande sol.
Idag gråtunga moln och
en tom, ödslig bänk.
Mitt bland granithårda
gatstenars oändliga
bågmönster.
Beskedet
Det tystaste
växer inuti
sin dolda värld,
tätt intill allt
annat liv, just
utanför.
Beskedet
någon ger,
och någon får.
Skyn svärtas
i ett iskallt
ögonblick.
Andrum
Likt fotot i en
stelnad stillhet.
Glesa furutoppar,
jämte yvgranars
himmelshöga spiror,
har stannat upp,
upphört att vaja.
Ljudlösheten,
varken susning
eller ens det
minsta kvitter.
Ingenting.
Endast stillheten
i sin stumma
andlöshet.
Skärvan
Avstå allsköns tomfyllda ord,
låt lögnen bli tillintetgjord.
Överge sen all tyngande,
kvävande instängdhet,
visa inte ens ett uns
av tacksamhet.
Sök istället skärvan att
slipa till skarpaste lins.
Vad länge synts suddigt
kan nu bli till klarhet, när
ditt minne äntligen minns.
Sinnens fulla bruk
Kristallklar koltrastflöjt
uppe i körsbärsträdets
sekelgamla topp.
Solstrålarna flödar,
bären sötar gommen,
stråna kittlar tårna.
Syrenen doftar sommarlov
och väcker djupa minnen.
Detta att förbli vid sina
sinnens fulla bruk.
