Dikter och kortprosa

Dikter och

kortprosa






Bilder: Å Heed

(klick på bilder ger förstoring)

Åke Heed
"Pandemi"

Klicka - förstora bilden!

"Pandemi", kolonin,

Kärleksstigen 6 Citadellet 


D
en gamles väntan

Det fårade ansiktet och en

sorgsen blick genom fönstret.

Den gamles tåliga väntan

på någon som inte kommer.

Någon som inte får komma.

En oändlig vilsenhet över

detta ödesdigra virus som

ingen trodde vara möjligt

i vår så moderna tid.



Smältpunkten

Snöflingan, fluffigt sockervit,

har svårt för att bestämma sig;

sjunker fjäderlätt, stannar upp,

svävar ut åt sidan som vore

den på flykt och ville lägga

kluriga villospår.

Söker inte minsta genväg utan

drar sig tvärtom i det längsta.

Till slut tar ändå naturens

egen tyngdlag ut sin rätt

och lilla sockervita flingan

smälter hjälplöst på min läpp.

En bra pappa 

En bra pappa ska vara snäll,

någon man alltid kan lita på,

som aldrig skulle kunna slå

eller ge massa orättvist skäll.


Ändå ska han kunna säga ifrån,

sätta gränser, förklara varför,

inte bara tjata om att man stör,

kunna lägga ifrån sig telefon.


Dricka är okej, men lagom då,

vara sig själv, inte göra sig till,

kunna skoja, inget trist gnäll.


Ibland våga visa tårar också,

fråga varför, när man inte vill,

en bra pappa måste vara snäll.

                                        
                                         (sonett)


Inom hörhåll

Varvets brummande

i fjärran, vågors stilla

kluckande mot sten.

En sparvflock kvittrar

glatt i sin ligusterhäck.

Bil som stannar, dörr

som öppnas, knastrande

steg, hundens gälla skall.

Fiskebåten puttrar sakta

in mot hamn, förföljd

av måsars lystna skrän.

Kluckandet mot sten,

varvets dova brum.


Inom hörhåll

Övergrepp

Gnistrande trådnät

i dagglig gryningssol.

Längst inne vid navet,

mitt i centrat, hukar

dunkle jägaren,

stel och stum.


Nätet gungar till,

reptilsnabb rusch

på tunnaste av trådar,

starkare än stål.


Käkar slår igen

i obarmhärtigt lås.

Giftet som förlamar.

Suger lystet i sig

av en annans liv.

Nätspindel

Debatten

Slagord efter slagord

slår tomma hål i luften.

Ordlösheten forsar fram i

evinnerlighetens ordström.

Plötsligt frigör sig en ny röst,

bortom alla trista smädelser,

raljanta ordklyverier

och insnärjda fackord.

I en ordklass helt för sig!

Så ordrikt att all ordlöshet

tvärt stannar av.


Slutna ögon

Kusliga dofter

nånstans ifrån.

Slutna ögon;

skriken, larmet.

Öppna ögon

ser vad de ser,

inte vad de

helst velat se.

 



 

Slutna ögon

Flyktens spår

Spåren du har lämnat

i ditt forna fjärran land,

en förtvivlans flykt med

alla tvärt avklippta band.


Spåren, som ju tiden allt

mer suddat ut, ändå lever dina drömmar kvar, aldrig

tycks de nå ett verkligt slut.

Solidaritet

Ständigt alla dessa

fallskärmar som så

lättsamt löser ut,

fyller sig allt större,

tycks aldrig få ett slut.

 

Hen, som misskött sig,

mår faktiskt riktigt illa

av all gemen kritik.

Här behövs det rehab;

time-out med extralön

blir till änglaljuv musik.

 

"Och kan du ge mig,

så visst ger jag dig",

är väl en juste logik.

Inga medel får vi sky

när det gäller vår

solidariska lönepolitik!

Bland alla ansikten

I vimlet av alla ansikten

skålar vi med fyllda glas.

 

Pratar kring nån vi känner,

lite om jobbet, matchen.

Då, i skenet av fladdrande ljus, lyser blänket i fuktiga ögon.

 

Orden som söker bryta sig loss, skälver, vacklar, snubblar fram.

 

Vi sitter där i en evighet,

utmattade, med tömda glas.

Mitt i vimlet av alla dessa

uppsluppna ansikten.

Bland alla ansikten

Tick Tack

Pendeln håller oss igång,

ding dong, ding dong ...

Åsikter idag, imorgon passe´.

Slit och släng, känd refräng.

Förankras rätt blir inte lätt,

otakt blir ens bittra lön.

Staden brusar, runt vi rusar,

allt ska hinnas, tiden finnas,

högsta lyckan vinnas.

Tänka sig en egen klocka,

en som inte ständigt pocka´,

tick tack för det ...

Ensamhet    (haiku)

Ansikten strömmar

förbi ett frostigt fönster.

Där ingen stannar.

Helt andra hus

Väggar bör man

helst inte gå in i.

Och vem vill stånga

pannan blodig i

alltför låga tak.

 

Eller stingas av

sylvassa gnällspik.

 

Vissa dörrar gnisslar

mer än man bara tål.

 

Kanske bättre då

söka sig nya vägar,

till helt andra hus.

 

Upplysta huset

Oändligt blånande hav   (prosadikt)

"Jag har förirrat mig ut på ett oändligt blånande hav som omsluter mig ..."

Klicka för hela texten

Upp, upp igen

Barnet söker sina egna vägar.

Flämtar, klänger uppför brant

och mosshal klättersten.

Fingrar slinter, fötter kasar,

knän som skrapas blodiga!

 

Fast solen torkar även tårar.

 

Och smala fingrar greppar,

små tår som spjärnar:

- Upp, upp igen!

Klättersten

En helt vanlig resa   (prosadikt)

"Han dagdrömmer, lätt lutad på ena foten. Tåget bromsar in och dörren stannar lägligt mitt framför skospetsarna ..."

Klicka för hela texten

Mossgröna bänken

Igår tätt sammanvävda

på mossgröna bänken

vid stadens livliga torg.

Leende ögon under en

innerligt värmande sol.

 

Idag gråtunga moln

över ödsligt tom bänk.

Mitt bland granithårda

gatstenars oändliga

bågmönster.

 

Gatstensmönster

Beskedet

Det tystaste

som växer inuti

sin dolda värld,

tätt intill allt

annat liv, just

utanför.

 

Beskedet som

någon ger,

och någon får.

Skyn svärtas

i ett iskallt

ögonblick.

Skymningsfält

Andrum

Likt fotot i en

stelnad stillhet.

Glesa furutoppar,

jämte yvgranars

himmelshöga spiror,

har stannat upp,

upphört att vaja.


Ljudlösheten,

varken susning

eller ens det
minsta kvitter.

Ingenting.

 

Endast stillheten

i all sin stumma

andlöshet.

Mörka granar

Skärvan

Avstå allsköns tomfyllda ord,

låt lögnen bli tillintetgjord.

Överge all tyngande, kvävande instängdhet,

visa inte ens ett uns

av tacksamhet.

 

Sök istället skärvan att

slipa till skarpaste lins.

Vad länge synts suddigt

kan bli till klarhet, när

ditt minne äntligen minns.

Skärva

Sinnens fulla bruk

Kristallklar koltrastflöjt

uppe i körsbärsträdets

sekelgamla topp.

Solstrålarna flödar,

bären sötar gommen,

stråna kittlar tårna.

Syrenen doftar sommarlov

och väcker djupa minnen.

Detta att förbli vid sina

sinnens fulla bruk.

Kolonifjäril


Copyright © Åke Heed