Dikter och kortprosa
Åke Heed
Tjockdimma

     "Tjockdimma"

(klicka på - förstora dikten)

vid Kärleksstigen 6,

Citadellets kolonier

Svart fågel

En svart fågel,

svartare än sot,

såg envist på mig

uppifrån sin gren.

Stirrande som om

den inte trodde

sina skarpa ögon.

Medan jag lugnt

gick vidare och

såg framåt med

klar blick och

låtsades som

om ingenting.

Ingen svart fågel

ska få sia kring

min morgondag.

Glödgad skiva

Blickar in i heta,

glödgande skivan

som dröjande sänker

sig i skymningshavet.

Fräser inte till, utan

lämnar istället en dov

tystnad, sin stumma

uppmaning:

"Snälla, gör något,

innan strålarna mina

bränner er planet!"

Glödgande skivan

En bra pappa

En bra pappa ska vara snäll,

någon man alltid kan lita på,

som inte kan tänka sig att slå

eller ge massa orättvist skäll.


Ändå ska han kunna säga ifrån,

sätta gränser, förklara varför,

inte bara tjata om att man stör. Kunna lägga bort sin telefon!


Dricka är okej, men lagom då,

vara sig själv, inte göra sig till,

skoja, utan en massa trist gnäll.


Gärna våga visa tårar också,

fråga varför, om man inte vill,

en bra pappa måste vara snäll.

                                         (sonett)

Kung i laglöst land

Han lever i en annan värld,

har klippt lagens alla band

till sitt kyligt laglösa land.


Allting är på liv och död,

att alltid vara på sin vakt,

ju hårdare, ju mera makt.


Vi andra rasar och ropar

hest på allt längre straff.

- Ha, vad rör det mig!

Vapenmakt ger ingen nåd,

bara alltmer grymma dåd.


Han lever i en annan värld

med stålar, tjack och bilar,

alltmedan timglasets sand

rinner ur hans gangsterland.


Kavaljer

Ådan vilar med slutna ögon

på sin mjukt vågslipade sten.

Gudingen, i svartvit praktdräkt,

simmar oroligt runt, runt.

Hastigt rätar han så på ryggen,

ställer sig på vattnet och smattrar med vingarna likt plaskande barn.

Stillnar tvärt!

Vaggar sedan långsamt upp på den alggröna stenen och makar sig tätt, tätt intill hennes mjuka fjäderskrud.

Kavaljer

Debatten

Slagord efter slagord

slår tomma hål i luften.

Ordlösheten forsar fram i

evinnerlighetens ordström.

Så urskiljer sig en röst,

bortom trista smädelser,

högmodiga ordklyverier

och insnärjda fackord.

I en ordklass helt för sig!

Så ordrikt att all ordlöshet

tvärt stannar av.


Slutna ögon

Slutna ögon hör

larmet, skriken,

gråten nånstans

ifrån.

Öppnade ögon

ser vad de ser,

inte bara vad

de ville se.

Slutna ögon

Över gränsen

Flykten över gränsen

till något främmande,

till en helt annan värld.

Att tvingas överge det

som skövlats, ödelagts.

Söka undfly alla skarpa, svepande strålkastare,

rivas sönder av taggtråd

i en kall, skräckfylld natt.

Ändå lyckas leva kvar.

Fast där, på andra sidan,

vem ska orka ta emot?

Flyktens spår

Solidaritet

Hen mår riktigt illa

av all gemen kritik,

behöver nog få rehab;

time-out med extralön

blir till änglaljuv musik.


Någon får en fallskärm

som så troget löser ut,

några extra miljoner är

väl inget dåligt bokslut.


"När du sen hjälper mig,

hjälper jag förstås dig",

blir en helt juste logik.

Inga medel får vi sky för

en solidarisk lönepolitik!

Bland alla ansikten

Bland alla ansikten

I vimlet av alla ansikten

skålar vi med fyllda glas.

 

Pratar kring nån vi känner,

om jobbet, senaste matchen.


Då, i skenet av levande ljus, glittrar tårblänk i hans ögon.

 

Ord som söker bryta sig loss, skälver, vacklar, snubblar fram.

 

Vi sitter där i en evighet,

utmattade, med tömda glas.


Mitt i vimlet av alla dessa uppsluppna ansikten.

Tick tack

Klockan slår, håller oss igång,

ding dong, ding dong!

Åsikter idag, imorgon passe´,

slit och släng, känd refräng.

Förankras rätt blir inte lätt,

otakt blir ens bittra lön.

Staden brusar, runt vi rusar,

allt ska hinnas, tiden finnas,

helst högsta lyckan vinnas.

Tänka sig en egen klocka

som inte ständigt pocka´.

Tick tack för det.

Ensamhet    (haiku)

Ansikten strömmar

förbi ett frostigt fönster.

Där ingen stannar.

Helt andra hus

Väggar bör man

helst inte gå in i.

Och vem vill stånga

pannan blodig i

alltför låga tak.

 

Eller stingas av

sylvassa gnällspik.

 

Vissa dörrar gnisslar

mer än man bara tål.

 

Kanske bättre då

söka sig nya vägar,

till helt andra hus.

 

Helt andra hus

Oändligt blånande hav  

(prosadikt)

"Jag har förirrat mig ut på ett oändligt blånande hav som täcker marken ..."

Klicka för hela texten

Upp, upp igen

Barnet söker sina egna vägar,

flämtar, klänger uppför brant

och mosshal klättersten.

Fingrar slinter, fötter kasar,

knän skrapas blodiga!

 

Fast solen torkar även tårar.

 

Och smala fingrar greppar,

små tår som spjärnar:

- Upp, upp igen!

Upp, upp igen

En helt vanlig resa  

(prosadikt)

"Han dagdrömmer, lätt lutad på ena foten. Tåget bromsar in och dörren stannar lägligt mitt framför skospetsarna ..."

Klicka för hela texten

Mossgröna bänken

Igår tätt sammanvävda

på mossgröna bänken

vid stadens livliga torg.

Leende ögon under en

innerligt värmande sol.

 

Idag gråtunga moln och

en tom, ödslig bänk.

Mitt bland granithårda

gatstenars oändliga

bågmönster.

 

Mossgröna bänken

Beskedet

Det tystaste

växer inuti

sin dolda värld,

tätt intill allt

annat liv, just

utanför.

 

Beskedet

någon ger,

och någon får.

Skyn svärtas

i ett iskallt

ögonblick.

Beskedet

Andrum

Likt fotot i en

stelnad stillhet.

Glesa furutoppar,

jämte yvgranars

himmelshöga spiror,

har stannat upp,

upphört att vaja.


Ljudlösheten,

varken susning

eller ens det
minsta kvitter.

Ingenting.

 

Endast stillheten

i sin stumma

andlöshet.

Andrum

Skärvan

Avstå allsköns tomfyllda ord,

låt lögnen bli tillintetgjord.

Överge sedan all tyngande,

kvävande instängdhet,

visa inte ens minsta uns

av tacksamhet.

 

Sök istället en skärva att

slipa till skarpaste lins.

Vad länge synts suddigt

kan då bli till klarhet, när

ditt minne äntligen minns.

Skärvan

Sinnens fulla bruk

Kristallklar koltrastflöjt

uppe i körsbärsträdets

sekelgamla, knotiga topp.

Solstrålarna flödar,

bären sötar gommen

och stråna kittlar tårna.

Syrenen doftar sommarlov

och väcker djupa minnen.

Detta att få förbli vid

sina sinnens fulla bruk.

Sinnens fulla bruk


Copyright © Åke Heed


 

Dela på