Landskrona
med sin oändliga strandpromenad, lummiga parker och Citadellet vid landets mest unika koloniområde.
Bilder: Å Heed
Klicka på bilder och FÖRSTORA.
Spirande tankar
(kolonin, Kärleksstigen 6, Citadellet)
Svart fågel
En svart fågel,
svartare än sot,
stirrar lika skarpögt
som envetet uppifrån
sin knotiga, höga gren.
Jag stannar inte till
utan går lugnt vidare,
med en stadig blick.
Ingen svart fågel
ska få sia kring
min morgondag.
Glödgande skivan
Blickar in i den heta,
glödgande skivan som
dröjande sänker sig i
ett svart skymningshav.
Lämnar inget fräsande
efter sig, endast en
stum uppmaning:
"Gör något, men nu,
innan ni förbränns av
mina allt hetare strålar."
En bra pappa (sonett)
En bra pappa ska vara snäll,
någon man alltid kan lita på,
som inte kan tänka sig att slå
eller ge massa orättvist skäll.
Ändå ska han kunna säga ifrån,
sätta gränser, förklara varför,
inte bara tjata om att man stör, kunna lägga bort sin telefon.
Dricka är okej, men lagom då,
vara sig själv, inte göra sig till,
kunna skoja, skippa trist gnäll.
Gärna vilja ge en kram eller två,
fråga varför om nåt man inte vill.
En bra pappa måste vara snäll.
Karriär
Tonåringen tuffar till sig i gängets hårda laglöshet, stöld och rån och vapen utan minsta tveksamhet. Skolan har tappat taget, liksom fotbollslaget. Pappan bara försvann och myndigheterna, ja,
de pekar bara lamt och hjälplöst på varann.
Fast mamman ger ej upp, hon söker efter varje strå att rädda sonen som hon ändå en gång burit på.
Stiltje
Högt ovan på en azurblå
himmelskupa lyser ändlösa, vitluddiga flygstrimmor.
Flaggor hänger likt slaka rep,
vilar ut efter gårdagens styv kuling.
Båtarna försöker inte ens hissa sina vitvackra segel utan puttrar långsamt fram i spegelvattnet.
Plötsligt dyker roddfyran upp med samstämda, forsande årtag och svanfamiljen tvingas byta kurs.
Debatten
Slagord efter slagord
slår tomma hål i luften.
Ordlösheten forsar fram i
evinnerlighetens ordström.
Plötsligt urskiljs en ny röst,
bortom alla trista smädelser,
högmodiga ordklyverier
och insnärjda fackord.
Helt i en egen ordklass för sig!
Så ordrikt att strömmen av ordlöshet tvärt stannar av.
Slutna ögon
Slutna ögon hör
larmet, gråten,
alla gälla skrik
nånstans ifrån.
Ögonen öppnas
och ser vad
de ser, inte
vad de just
ville se.
Flyktens spår
Spåren du lämnade i
ditt forna fjärran land,
i förtvivlans flykt, med alla tvärt avklippta band.
Spåren som tiden söker sudda ut, ändå lever dina drömmar kvar, de tycks aldrig få ett verkligt slut.
Kan spåren leda framåt, finna helt nya perspektiv, för att åter få kraften och bygga upp ditt nya liv.
Solidaritet
Han mår riktigt illa
av all gemen kritik,
behöver därför rehab;
time-out med extralön
blir till änglaljuv musik.
Tillkommer en fallskärm,
väl tilltagen och utan prut,
några extra miljoner blir
till ett helt okej bokslut.
"När du har hjälpt mig,
hjälper jag förstås dig",
är ju en helt juste logik.
Inga medel får man sky i
vår solidariska lönepolitik!
Bland alla ansikten
I vimlet av alla ansikten
skålar vi med fyllda glas.
Pratar kring nån vi känner,
om jobbet, senaste matchen.
Då, i skenet av levande ljus, glittrar tårblänk i hans ögon.
Orden som söker bryta sig loss, skälver, vacklar, snubblar fram.
Vi sitter kvar i en evighet,
utmattade, med tömda glas.
Mitt i vimlet av alla dessa uppsluppna ansikten.
Tick Tack
Klockan slår, håller oss igång,
Ding Dong, Ding Dong
Åsikter idag, imorgon passe´,
slit och släng, känd refräng.
Förankras rätt blir inte lätt,
otakt blir ens bittra lön.
Staden brusar, runt vi rusar,
allt ska hinnas, tiden finnas,
helst högsta lyckan vinnas.
Tänka sig en egen klocka,
en som inte ständigt pocka´.
Tick Tack för det.
Ensamhet (haiku)
Ansikten strömmar
förbi ett frostigt fönster.
Där ingen stannar.
Helt andra hus
Väggar bör man
helst inte gå in i.
Och vem vill stånga
pannan blodig i
alltför låga tak.
Eller stingas av
sylvassa gnällspik.
Vissa dörrar gnisslar
mer än man bara tål.
Kanske bättre då
söka sig nya vägar,
till helt andra hus.
Oändligt blånande hav
(prosadikt)
"Jag har förirrat mig ut på ett oändligt blånande hav som täcker marken ..."
Upp, upp igen!
Barnet söker sina egna vägar,
flämtar, klänger uppför brant
och mosshal klättersten.
Fingrar slinter, fötter kasar,
knän skrapas blodiga.
Fast solen torkar även tårar.
Och smala fingrar greppar,
små tår som spjärnar:
- Upp, upp igen!
En helt vanlig resa
(prosadikt)
"Han dagdrömmer, lätt lutad på ena foten. Tåget bromsar in och dörren stannar lägligt mitt framför skospetsarna ..."
Mossgröna bänken
Igår tätt sammanvävda
på mossgröna bänken
vid stadens livliga torg.
Leende ögon under en
innerligt värmande sol.
Idag gråtunga moln
över tom, ödslig bänk.
Mitt bland granithårda
gatstenars oändliga
bågmönster.
Beskedet
Det tystaste växer
inuti sin dolda värld,
tätt intill allt annat liv,
just utanför.
Beskedet någon ger,
och någon får.
Skyn svärtas i ett
iskallt ögonblick.
Andrum
Glesa furutoppar, jämte yvgranars himmelshöga spiror,
har stannat upp, upphört att vaja.
Likt fotot i en stelnad stillhet.
Ljudlösheten, varken susning
eller ens det minsta kvitter.
Ingenting.
Endast stillheten i sin
stumma andlöshet.
Skärvan
Avstå allsköns tomfyllda ord, låt lögnen bli tillintetgjord.
Överge sen all tyngande, kvävande instängdhet,
visa inte ens ett uns
av tacksamhet.
Sök istället skärvan att
slipa till skarpaste lins.
Vad länge synts suddigt
kan nu bli till klarhet, när
ditt minne äntligen minns.
Sinnens fulla bruk
Koltrastflöjtens kristallklara
drill i päronträdets
sekelgamla topp.
Solstrålarna flödar,
stråna kittlar tårna,
syrenen doftar sommarlov och väcker djupa minnen.
Detta att förbli vid sina
sinnens fulla bruk.
