Dikter och kortprosa

Dikter och

kortprosa


"Läsa dikter? Nja, fast de är

ofta så svåra att förstå ..."

(bekymrad lyrikläsare)



Bilder: Å Heed

(klicka på dem och förstora)

Åke Heed

Rosenrött

Vackert sammetsröda,

klängande i rosenbågen,

auran av parfymerad doft.

Ingen humla i världen

kan flyga ovetandes förbi.

Och vi? Tänk på kärestan.

Men se upp för taggarna,

de små sylvassa taggarna!

Är man alltför lysten

rispas skinnet lätt och

blodet sipprar rött.



"Fyra årstiderna"

 Vid kolonin, Kärleksstigen, Citadellet

Orden suger

Gräsmattan, brungult

knastertorr, suger åt sig

frikostigt sommarregn.

Spirar ånyo grönfrodig.

Filten läggs ut på

nymjuka strån i sval,

behaglig skugga.

Boken öppnas,

förväntansfullt,

ord sugs in, tankar

börjar spira.




Det kan slå mig ...

Plötsligt kan det slå mig att livet faktiskt är ändligt.

Tanken dyker upp mitt i ett rökigt kotlettstek.

Eller nere på ömma knän bland orensat ogräs.

Till och med under en behagligt värmande dusch.

Som om nu detta skulle vara en omvälvande nyhet.

Nån form av insikt som ingen annan tänkt på.

Dessförinnan.

Under trädet

Ryggläge, i skuggan

av ett paraply av löv

och rödgröngula äpplen

som varsamt vaggas i

den svagaste av vindar

 

Snart, kanhända nu,        

faller något med en

dov duns i tjockgräset

Då ska jag resa mig,

värdigt plocka upp,

ta ett friskt, saftigt bett

Och bägge känner vi

att detta, detta är nog

meningen med livet

Äpplet

Inom hörhåll

Varvets brummande

långt borta, vågors

kluckande mot sten.

En sparvflock kvittrar

glatt i sin ligusterhäck.

Bil bromsar in, tystnar,

steg i gruset, hundens

dova skall.

Fiskebåten puttrar sakta

in mot hamn, följd av

alla måsars lystna skrän.

Kluckandet mot stenar,

i fjärran brum.


Ljud vid havet

Övergrepp

Hjulnätsgnistret i

dagglig gryningssol.

Längst in vid navet

hukar dunkle jägaren,

stel och stum.


Nätet gungar till,

reptilsnabb rusch längs

tunnaste av trådar,

starkare än stål.


Käkar slår igen

i obarmhärtigt lås,

giftet som förlamar.

Suger lystet i sig

av en annans liv.

Spindeln i nätet

Debatt

Slagord på slagord

slår tomma hål i luften.

Ordlösheten forsar fram

i en evinnerlig ordström.

Då, bortom alla smädelser,

raljanta ordklyverier och

insnärjda fackord, i en

ordklass helt för sig!

Så ordrikt att jag sitter,

helt ordlös.


Slutna ögon

Öppna ögon ser vad de ser,

vad de just vill se

 

Slutna ögon; skriken,

larmet; kusliga dofter

nånstans ifrån

 

Tills de åter öppnas

och ser vad de ser,

eller just inte vill se

 

Slutna ögon

Sorg    (haiku)

Löv virvlar rastlöst.

Livet var inte längre

allt som hade tänkts.

Solidaritet

Tänk på dessa

fallskärmar som

ständigt löser ut,

fyller sig allt större,

aldrig tycks få ett slut.

 

Hen, som misskött sig,

mår faktiskt riktigt illa

av all gemen kritik.

Behöver genast rehab;

time-out plus extralön

blir till änglaljuv musik.

 

"Och om du ger mig,

så visst ger jag dig",

är väl en juste logik.

Inga medel får vi sky

när vi använder vår

solidariska lönepolitik!

Bland alla ansikten

I vimlet av alla ansikten

skålar vi med fyllda glas

 

Pratar om nån vi känner,

jobbet, senaste matchen

Då, i skenet av fladdrande ljus,

lyser blänket i fuktiga ögon

 

Orden söker bryta sig loss,

skälver, vacklar, snubblar fram

 

Vi sitter kvar i en evighet,

utmattade, med tömda glas

Mitt i vimlet av alla dessa

uppsluppna ansikten

Alla ansikten

Tick Tack

Pendeln håller oss igång

Ding Dong Ding Dong ...

Åsikter idag, imorgon passe´.

Slit och släng, känd refräng.

Förankras rätt blir inte lätt,

otakt blir ens bittra lön.

Runt vi rusar, bilar brusar,

allt ska hinnas, tiden finnas,

helst högsta lyckan vinnas.

Tänk att ha en egen klocka,

en som inte ständigt pocka´

Tick Tack ... för det.

Ensamhet    (haiku)

Ansikten strömmar

förbi ett frostigt fönster

där ingen stannar.

Helt andra hus

Väggar bör man

helst inte gå in i

Och vem vill stånga

pannan blodig i

alltför låga tak

 

Eller stingas av

sylvassa gnällspik

 

Vissa dörrar gnisslar

mer än man bara tål

 

Kanske bättre att då

söka sig nya vägar,

till helt andra hus

 

Upplyst hus

Oändligt blånande hav   (prosadikt)

"Jag har förirrat mig ut på ett oändligt blånande hav som omsluter mig ..."

Klicka för hela texten

Upp, upp igen

Barnet söker sina egna vägar

Flämtar, klänger uppför brant

och mosshal klättersten

Fingrar slinter, fötter kasar,

knän skrapas blodiga!

 

Fast visst kan solen torka tårar

 

Och små fingrar greppar,

tår som spjärnar

- Upp, upp igen!

Klättersten

En helt vanlig resa   (prosadikt)

"Han dagdrömmer, lätt lutad på ena foten. Tåget bromsar in och dörren stannar lägligt mitt framför skospetsarna ..."

Klicka för hela texten

Mossgröna bänken

Igår tätt sammanvävda

på mjukt mossgröna

gjutjärnsbänken vid

stadens levande torg.

Strålande ögon

i värmande sol.

 

Idag tom och övergiven.

Blytunga moln över

grönflagnad bänk,

mittibland granithårda

gatstenars oändliga

bågmönster.

 

Gatsten i mönster

Beskedet

Det tystaste

växer inuti sin

dolda värld,

tätt intill

allt annat liv

just utanför

 

Beskedet

någon ger,

och någon får

Skyn svärtas

i ett iskallt

ögonblick

Skymningsfält

Andrum

Glesa furutoppar

jämte yvgranars

himmelshöga spiror

har stannat upp,

upphört att vaja

Likt fotot i en

stelnad stillhet

 

Ljudlösheten,

varken susning

eller ens det
minsta kvitter

Ingenting

 

Endast stillheten

i sin stumma

andlöshet

Granar mot mörk himmel

Klarsyn

Avstå allsköns tomfyllda ord,

låt lögnen bli tillintetgjord.

Överge all tyngande, kvävande

instängdhet, visa inte ens

ett uns av tacksamhet.

 

Nej, sök istället skärvan att

slipa till skarpaste lins.

Vad som länge synts suddigt

blir till klarhet, när ditt

minne äntligen minns.

Himmelsskärva

Sinnens fulla bruk

Kristallklar koltrastflöjt

uppe i körsbärsträdets

sekelgamla topp

Solstrålarna flödar,

bäret sötar gommen,

strån som kittlar tårna

Syrenen doftar sommarlov

och väcker djupa minnen

Detta att förbli vid sina

sinnens fulla bruk

Fjäril vid kolonistugan


Copyright © Åke Heed