Dikter och
kortprosa
"Läsa dikter? Nja, fast ofta
är de väl svåra att förstå ..."
(bekymrad lyrikläsare)
Bilder: Å Heed
(klicka på bilder för förstoring)
Rosenrött
Vackert sammetsröda,
klängande i rosenbågen,
auran av parfymerad doft.
Ingen humla i världen
flyger ovetandes förbi.
Och vi? Tänk på kärestan.
Men se upp för taggarna,
de nålvassa små taggarna!
Blir man alltför lysten
rispas skinnet lätt och
blodet sipprar rosenrött.
"Ögonkontakt" vid kolonin, Kärleksstigen 6, Citadellet (klicka bilden)
Spira
Gräsmattan, brungult
knastertorr, har sugit åt sig
av ett välkommet hällregn.
Gröngräset börjar spira.
Mjukfilten breds ut över de
nymornade stråna i den
svalkande, sköna skuggan.
En bok öppnas upp,
förväntansfullt,
orden sugs in och
tankar börjar spira.
Det kan slå mig ...
Plötsligt kan det slå mig att livet faktiskt är ändligt.
Tanken dyker upp mitt i ett rökigt kotlettstek.
Eller nere på ömma knän bland orensat ogräs.
Till och med under en behagligt värmande dusch.
Som om nu detta skulle vara en omvälvande nyhet.
Nån form av insikt som ingen annan tänkt på.
Dessförinnan.
Under trädet
Ryggläge, i skuggan
av ett paraply av löv
och rödgröngula äpplen
som varsamt vaggas i
den svagaste av vindar
Snart, kanhända nu,
faller något med en
dov duns i tjockgräset
Då ska jag resa mig,
värdigt plocka upp,
ta ett friskt, saftigt bett
Och bägge känner vi
att detta, detta är nog
meningen med livet
Inom hörhåll
Varvets brummande
i fjärran, vågors
kluckande mot sten.
En sparvflock kvittrar
glatt i sin ligusterhäck.
Bil som bromsar, dörr
som öppnas, steg i gruset,
uppspelt hundskall.
Fiskebåten puttrar sakta
in mot hamn, förföljd av
måsars lystna skrän.
Kluckandet mot sten,
fjärrans dova brum.
Övergrepp
Hjulnätsgnistret i
dagglig gryningssol.
Längst inne vid navet
hukar dunkle jägaren,
stel och stum.
Nätet gungar till,
reptilsnabb rusch
längs tunnaste av trådar,
fast starkare än stål.
Käkar slår igen
i obarmhärtigt lås,
giftet som förlamar.
Lystet suger i sig
av en annans liv.
Debatt
Slagord på slagord
slår tomma hål i luften.
Ordlösheten forsar fram
i en evinnerlig ordström.
Då, bortom alla smädelser,
raljanta ordklyverier och
insnärjda fackord, i en
ordklass helt för sig!
Så ordrikt att jag sitter,
helt ordlös.
Slutna ögon
Öppna ögon ser vad de ser,
vad de just vill se
Slutna ögon; skriken,
larmet; kusliga dofter
nånstans ifrån
Tills de åter öppnas
och ser vad de ser,
eller just inte vill se
Sorg (haiku)
Löv virvlar rastlöst.
Livet var inte längre
det som hade tänkts.
Solidaritet
Tänk på dessa
fallskärmar som
ständigt löser ut,
fyller sig allt större,
aldrig tycks få ett slut.
Hen, som misskött sig,
mår faktiskt riktigt illa
av all gemen kritik.
Behöver genast rehab;
time-out plus extralön
blir till änglaljuv musik.
"Och om du ger mig,
så visst ger jag dig",
är väl en juste logik.
Inga medel får vi sky
när vi använder vår
solidariska lönepolitik!
Bland alla ansikten
I vimlet av alla ansikten
skålar vi med fyllda glas
Pratar om nån vi känner,
jobbet, senaste matchen
Då, i skenet av fladdrande ljus,
lyser blänket i fuktiga ögon
Orden söker bryta sig loss,
skälver, vacklar, snubblar fram
Vi sitter kvar i en evighet,
utmattade, med tömda glas
Mitt i vimlet av alla dessa
uppsluppna ansikten
Tick Tack
Pendeln håller oss igång
Ding Dong Ding Dong ...
Åsikter idag, imorgon passe´.
Slit och släng, känd refräng.
Förankras rätt blir inte lätt,
otakt blir ens bittra lön.
Runt vi rusar, bilar brusar,
allt ska hinnas, tiden finnas,
helst högsta lyckan vinnas.
Tänk att ha en egen klocka,
en som inte ständigt pocka´
Tick Tack för det ...
Ensamhet (haiku)
Ansikten strömmar
förbi ett frostigt fönster,
där ingen stannar.
Helt andra hus
Väggar bör man
helst inte gå in i
Och vem vill stånga
pannan blodig i
alltför låga tak
Eller stingas av
sylvassa gnällspik
Vissa dörrar gnisslar
mer än man bara tål
Kanske bättre att då
söka sig nya vägar,
till helt andra hus
Oändligt blånande hav (prosadikt)
"Jag har förirrat mig ut på ett oändligt blånande hav som omsluter mig ..."
Upp, upp igen
Barnet söker sina egna vägar
Flämtar, klänger uppför brant
och mosshal klättersten
Fingrar slinter, fötter kasar,
knän skrapas blodiga!
Fast visst kan solen torka tårar
Och små fingrar greppar,
tår som spjärnar
- Upp, upp igen!
En helt vanlig resa (prosadikt)
"Han dagdrömmer, lätt lutad på ena foten. Tåget bromsar in och dörren stannar lägligt mitt framför skospetsarna ..."
Mossgröna bänken
Igår tätt sammanvävda
på mjukt mossgröna
gjutjärnsbänken vid
stadens levande torg.
Strålande ögon
i värmande sol.
Idag tom och övergiven.
Blytunga moln över
grönflagnad bänk,
mittibland granithårda
gatstenars oändliga
bågmönster.
Beskedet
Det tystaste
växer inuti sin
dolda värld,
tätt intill
allt annat liv
just utanför
Beskedet
någon ger,
och någon får
Skyn svärtas
i ett iskallt
ögonblick
Andrum
Glesa furutoppar
jämte yvgranars
himmelshöga spiror
har stannat upp,
upphört att vaja
Likt fotot i en
stelnad stillhet
Ljudlösheten,
varken susning
eller ens ett
minsta kvitter
Ingenting
Endast stillheten
i sin stumma
andlöshet
Klarsyn
Avstå allsköns tomfyllda ord,
låt lögnen bli tillintetgjord.
Överge all tyngande, kvävande
instängdhet, visa dem inte ens
ett uns av tacksamhet.
Sök istället skärvan att
slipa till skarpaste lins.
Vad som länge synts suddigt
kan bli till klarhet, så fort ditt
minne äntligen minns.
Sinnens fulla bruk
Kristallklar koltrastflöjt
uppe i körsbärsträdets
sekelgamla topp
Solstrålarna flödar,
bären sötar gommen,
stråna kittlar tårna
Syrenen doftar sommarlov
och väcker djupa minnen
Detta att förbli vid sina
sinnens fulla bruk
Copyright © Åke Heed