Dikter och
kortprosa
Bilder: Å Heed
(klick på bilder ger förstoring)
Klicka - förstora bilden!
"Pandemi", kolonin,
Kärleksstigen 6 Citadellet
Den gamles väntan
Det fårade ansiktet och en
sorgsen blick genom fönstret.
Den gamles tåliga väntan
på någon som inte kommer.
Någon som inte får komma.
En oändlig vilsenhet över
detta ödesdigra virus som
ingen trodde vara möjligt
i vår så moderna tid.
Smältpunkten
Snöflingan, fluffigt sockervit,
har svårt för att bestämma sig;
sjunker fjäderlätt, stannar upp,
svävar ut åt sidan som vore
den på flykt och ville lägga
kluriga villospår.
Söker inte minsta genväg utan
drar sig tvärtom i det längsta.
Till slut tar ändå naturens
egen tyngdlag ut sin rätt
och lilla sockervita flingan
smälter hjälplöst på min läpp.
En bra pappa
En bra pappa ska vara snäll,
någon man alltid kan lita på,
som aldrig skulle kunna slå
eller ge massa orättvist skäll.
Ändå ska han kunna säga ifrån,
sätta gränser, förklara varför,
inte bara tjata om att man stör,
kunna lägga ifrån sig telefon.
Dricka är okej, men lagom då,
vara sig själv, inte göra sig till,
kunna skoja, inget trist gnäll.
Ibland våga visa tårar också,
fråga varför, när man inte vill,
en bra pappa måste vara snäll.
(sonett)
Inom hörhåll
Varvets brummande
i fjärran, vågors stilla
kluckande mot sten.
En sparvflock kvittrar
glatt i sin ligusterhäck.
Bil som stannar, dörr
som öppnas, knastrande
steg, hundens gälla skall.
Fiskebåten puttrar sakta
in mot hamn, förföljd
av måsars lystna skrän.
Kluckandet mot sten,
varvets dova brum.
Övergrepp
Gnistrande trådnät
i dagglig gryningssol.
Längst inne vid navet,
mitt i centrat, hukar
dunkle jägaren,
stel och stum.
Nätet gungar till,
reptilsnabb rusch
på tunnaste av trådar,
starkare än stål.
Käkar slår igen
i obarmhärtigt lås.
Giftet som förlamar.
Suger lystet i sig
av en annans liv.
Debatten
Slagord efter slagord
slår tomma hål i luften.
Ordlösheten forsar fram i
evinnerlighetens ordström.
Plötsligt frigör sig en ny röst,
bortom alla trista smädelser,
raljanta ordklyverier
och insnärjda fackord.
I en ordklass helt för sig!
Så ordrikt att all ordlöshet
tvärt stannar av.
Slutna ögon
Kusliga dofter
nånstans ifrån.
Slutna ögon;
skriken, larmet.
Öppna ögon
ser vad de ser,
inte vad de
helst velat se.
Flyktens spår
Spåren du har lämnat
i ditt forna fjärran land,
en förtvivlans flykt med
alla tvärt avklippta band.
Spåren, som ju tiden allt
mer suddat ut, ändå lever dina drömmar kvar, aldrig
tycks de nå ett verkligt slut.
Solidaritet
Ständigt alla dessa
fallskärmar som så
lättsamt löser ut,
fyller sig allt större,
tycks aldrig få ett slut.
Hen, som misskött sig,
mår faktiskt riktigt illa
av all gemen kritik.
Här behövs det rehab;
time-out med extralön
blir till änglaljuv musik.
"Och kan du ge mig,
så visst ger jag dig",
är väl en juste logik.
Inga medel får vi sky
när det gäller vår
solidariska lönepolitik!
Bland alla ansikten
I vimlet av alla ansikten
skålar vi med fyllda glas.
Pratar kring nån vi känner,
lite om jobbet, matchen.
Då, i skenet av fladdrande ljus, lyser blänket i fuktiga ögon.
Orden som söker bryta sig loss, skälver, vacklar, snubblar fram.
Vi sitter där i en evighet,
utmattade, med tömda glas.
Mitt i vimlet av alla dessa
uppsluppna ansikten.
Tick Tack
Pendeln håller oss igång,
ding dong, ding dong ...
Åsikter idag, imorgon passe´.
Slit och släng, känd refräng.
Förankras rätt blir inte lätt,
otakt blir ens bittra lön.
Staden brusar, runt vi rusar,
allt ska hinnas, tiden finnas,
högsta lyckan vinnas.
Tänka sig en egen klocka,
en som inte ständigt pocka´,
tick tack för det ...
Ensamhet (haiku)
Ansikten strömmar
förbi ett frostigt fönster.
Där ingen stannar.
Helt andra hus
Väggar bör man
helst inte gå in i.
Och vem vill stånga
pannan blodig i
alltför låga tak.
Eller stingas av
sylvassa gnällspik.
Vissa dörrar gnisslar
mer än man bara tål.
Kanske bättre då
söka sig nya vägar,
till helt andra hus.
Oändligt blånande hav (prosadikt)
"Jag har förirrat mig ut på ett oändligt blånande hav som omsluter mig ..."
Upp, upp igen
Barnet söker sina egna vägar.
Flämtar, klänger uppför brant
och mosshal klättersten.
Fingrar slinter, fötter kasar,
knän som skrapas blodiga!
Fast solen torkar även tårar.
Och smala fingrar greppar,
små tår som spjärnar:
- Upp, upp igen!
En helt vanlig resa (prosadikt)
"Han dagdrömmer, lätt lutad på ena foten. Tåget bromsar in och dörren stannar lägligt mitt framför skospetsarna ..."
Mossgröna bänken
Igår tätt sammanvävda
på mossgröna bänken
vid stadens livliga torg.
Leende ögon under en
innerligt värmande sol.
Idag gråtunga moln
över ödsligt tom bänk.
Mitt bland granithårda
gatstenars oändliga
bågmönster.
Beskedet
Det tystaste
som växer inuti
sin dolda värld,
tätt intill allt
annat liv, just
utanför.
Beskedet som
någon ger,
och någon får.
Skyn svärtas
i ett iskallt
ögonblick.
Andrum
Likt fotot i en
stelnad stillhet.
Glesa furutoppar,
jämte yvgranars
himmelshöga spiror,
har stannat upp,
upphört att vaja.
Ljudlösheten,
varken susning
eller ens det
minsta kvitter.
Ingenting.
Endast stillheten
i all sin stumma
andlöshet.
Skärvan
Avstå allsköns tomfyllda ord,
låt lögnen bli tillintetgjord.
Överge all tyngande, kvävande instängdhet,
visa inte ens ett uns
av tacksamhet.
Sök istället skärvan att
slipa till skarpaste lins.
Vad länge synts suddigt
kan bli till klarhet, när
ditt minne äntligen minns.
Sinnens fulla bruk
Kristallklar koltrastflöjt
uppe i körsbärsträdets
sekelgamla topp.
Solstrålarna flödar,
bären sötar gommen,
stråna kittlar tårna.
Syrenen doftar sommarlov
och väcker djupa minnen.
Detta att förbli vid sina
sinnens fulla bruk.
Copyright © Åke Heed