Dikter och kortprosa

Dikter och

kortprosa


"Läser dikter? Nja, de är ofta så abstrakta, knepiga att förstå ..." (trött lyrikläsare)



Bilder:  Å Heed  (klicka o förstora)

Åke Heed
"Just för dig"

Månadsdikt vid kolonin, Kärleksstigen, Citadellet

Just för dig

Vimpeln böljar fritt,

men snor sig sedan likt

ett bångstyrigt segel.

Plötsligt kast i vinden

och den vecklar åter

ut sig i sin fulla frihet.

Och allra högst upp,

i all sin självklarhet,

galanta mässingskulan:

- Jag glänser, och för dig!

Under trädet

Ryggläge, i skuggan

av ett paraply av löv

och rödgröngula äpplen

som varsamt vaggas i

den svagaste av vindar

 

Snart, kanhända nu,        

faller något med en

dov duns i tjockgräset

Då ska jag resa mig,

värdigt plocka upp,

ta ett friskt, saftigt bett

Och bägge känner vi

att detta, detta är nog

meningen med livet

Äpplet

Slutna ögon vid havet

Mäktiga varvet dovt

brummande i fjärran,

vågklucket mot stenar.

I nyponhäcken kvittrar

all världens gråa sparvar.

Bildörr öppnas, slår igen,

tungsteg i knastergrus.

Hundskallet mitt bland

måsars ilskna skrin.

En saktfärdig motorbåt

puttrar försynt förbi.

Brummandet i fjärran,

skvalpet mot min strand.


Vid havet

Övergrepp

Hjulnätsgnistret i

dagglig gryningssol.

Längst in vid navet

hukar dunkle jägaren,

stel och stum.

 

Nätet gungar till,

reptilsnabb rusch längs

tunnaste av trådar,

starkare än stål.

 

Käkar slår igen

i obarmhärtigt lås,

giftet som förlamar.

Suger lystet i sig

av en annans liv.

Spindeln

Slutna ögon

Öppna ögon ser vad de ser,

vad de just vill se

 

Slutna ögon; skriken,

larmet; kusliga dofter

nånstans ifrån

 

Tills de åter öppnas

och ser vad de ser,

eller just inte vill se

 

Slutna ögon

Mattorna vävs

Förvridna ord väver sina

kvävande täta mattor

 

Tynger och förmörkar

likt kvalmiga nätter,

pressar bort allt syre,

strupar som förtvinar

 

Klyftor vidgas till

avgrundslika av alla

dessa kvävande mattor

 

Solidaritet

Tänk på dessa

fallskärmar som

ständigt löser ut,

fyller sig allt större,

aldrig tycks få ett slut.

 

Hen, som misskött sig,

mår faktiskt riktigt illa

av all gemen kritik.

Behöver genast rehab;

time-out plus extralön

blir till änglaljuv musik.

 

"Och om du ger mig,

så visst ger jag dig",

är väl en juste logik.

Inga medel får vi sky

när vi använder vår

solidariska lönepolitik!

Bland alla ansikten

I vimlet av alla ansikten

skålar vi med fyllda glas

 

Pratar om nån vi känner,

jobbet, senaste matchen

Då, i skenet av fladdrande ljus,

lyser blänket i fuktiga ögon

 

Orden söker bryta sig loss,

skälver, vacklar, snubblar fram

 

Vi sitter kvar i en evighet,

utmattade, med tömda glas

Mitt i vimlet av alla dessa

uppsluppna ansikten

Ansikten

Sirenen

Sylvassa sirenen larmar

likt en envist gnolande

tvåtonig stråke; fyller

luften runtomkring.

Tystnar tvärt!

 

Genom öppet fönster

strömmar kvitter och

suset i torra lövkronor.

Nyss begav hon sig!

 

På nytt skär sirenen;

innan den svävar bort

i en allt tätare tystnad.

Helt andra hus

Väggar bör man

helst inte gå in i

Och vem vill stånga

pannan blodig i

alltför låga tak

 

Eller stingas av

sylvassa gnällspik

 

Vissa dörrar gnisslar

mer än man bara tål

 

Kanske bättre att då

söka sig nya vägar,

till helt andra hus

 

Upplyst

Oändligt blånande hav   (prosadikt)

"Jag har förirrat mig ut på ett oändligt blånande hav ..."

Klicka för hela texten

Upp, upp igen

Barnet söker sina egna vägar

Flämtar, klänger uppför brant

och mosshal klättersten

Fingrar slinter, fötter kasar,

knän skrapas blodiga!

 

Fast visst kan solen torka tårar

 

Och små fingrar greppar,

tår som spjärnar

- Upp, upp igen!

Klättersten

En helt vanlig resa   (prosadikt)

"Han dagdrömmer, lätt lutad på ena foten ..."

Klicka för hela texten

Mossgröna bänken

Igår tätt sammanvävda

på mjukt mossgröna

gjutjärnsbänken vid

stadens leende torg

Ögonen strålar i

värmande sol

 

Idag tom och övergiven

Tunga, mörka moln över

det flagnande mossgröna,

mitt bland granithårda

gatstenars oändliga

bågmönster

 

Gatstensmönster

Atomavfall   (kortprosa)

"En naturvetenskapligt väl bevandrad vän upplyser mig om att hela jag är uppbyggd av atomer. Många, förfärligt många ..."

Klicka för hela texten

Beskedet

Det tystaste

växer inuti sin

dolda värld,

tätt intill

allt annat liv

just utanför

 

Beskedet

någon ger,

och någon får

Skyn svärtas

i ett iskallt

ögonblick

Skymning

Andrum

Glesa furutoppar

jämte yvgranars

himmelshöga spiror

har stannat upp,

upphört att vaja

Likt fotot i en

stelnad stillhet

 

Ljudlösheten,

varken susning

eller ens det
minsta kvitter

Ingenting

 

Endast stillhet

i sin stumma

andlöshet

Mörk himmel

Klarsyn

Avstå allsköns tomfyllda ord,

låt lögnen bli tillintetgjord.

Överge all tyngande, kvävande

instängdhet och visa inte

ens ett uns av tacksamhet.

 

Istället, sök en skärva

att slipa till skarpaste lins.

Vad som länge synts suddigt

blir till klarhet när ditt

minne äntligen minns.

Himmelsskärva

Sinnens fulla bruk

Kristallklar koltrastflöjt

högst upp i körsbärsträdets

sekelgamla topp

Solstrålarna flödar,

bären sötar gommen,

strået kittlar tårna

Syrenen doftar sommarlov

och väcker djupa minnen

Detta att förbli vid sina

sinnens fulla bruk

Kolonifjäril


Copyright © All Rights Reserved.